Ska strax bege mig till gymmet för en timmes body pump, ska bli spännande och se hur mycket man orkar nu sen sist. Sen blir det så klart mys med "familjen" framför kungarna av tylösand. Bloggar mer sen :)

Sitter med gråten upp till halsen, vet inte vad jag ska göra just nu. Jag ångrar så många val här i livet, och jag ältar dom just nu dygnet runt, när jag jobbar, äter ska sova, alltid mer eller mindre. Men så försöker jag intala mig att det är av misstag man lär sig, men trots de så känns det bedrövligt. Jag frågar mig också om jag verkligen lär mig, för nu känns det som jag gjort samma misstag många gånger, jag vet oftast i huvudet vad som är rätt, men jag låter oftast hjärtat styra, och det blir alltid fel har jag märkt. Ni förstår troligen inte exakt vad detta handlar om, men det spelar egentligen ingen roll. Själva poängen är att jag måste lära mig att lyssna på huvudet och magkänslan, så slipper jag så mycket ledsen tid. Och just nu känns det som varje inlägg är ledsamt, men just nu är det min vardag, och det här är nästan enda stunden på dagen jag bara kan tömma mig på känslor, resten av dagen håller man minen och ser glad ut. Jag måste få skriva, det spelar egentligen ingen roll vem eller vilka som läser, det hade kunnat vara 0, bara jag får skriva ner det jag känner för att kunna bearbeta de.

Just ikväll känner jag mig ensam, på ett sätt jag inte tror jag kan förklara. Jag är jätte rädd för framtiden och det finns ingen som kan säga vad som är rätt eller fel längre. Jag måste våga ta vissa svåra beslut själv, och det känns jätte jobbigt. Har varit på gymmet och kört så hårt så benen skakade när spinningen var slut, och det var en underbar känsla när det gjorde ont i kroppen, det dämpade ångesten och fick mig att glömma för en stund. Jag blundar gärna när jag cyklar för då svävar oftast tankarna iväg på fina saker, bra saker, bra minnen, och ibland behöver jag tänka på de sakerna som gjorde mig glad för att veta att livet är värt att utstå i både upp och ned gångar. Jag vägrar tro att man ska må så här resten av livet, någon gång måste det vända, och någonstans långt in så känns det som man kan känna de där lilla hoppet, jag tror inte det finns några lyckopiller som hjälper, det finns en riktig medecin och det är tiden. Den är det enda som kan göra skillnad, man måste våga tro på tiden. Och visst är det så att om livet alltid vore en dans på rosor så skulle guld stunderna vara svåra att hitta, svåra att känna och svåra att uppsakatta. Nu vänder vi den här skutan åt rätt håll, nu börjar jag ro i land, för det är bara jag i båten. Jag ber inte någon hålla mig i handen, jag ber er bara att ge mig tid, tid är allt !

Detta blir ett snabbinlägg, måste sova så jag orkar gå upp klockan 06.00 imorn, pussssst !! Men ville vara hemma en natt till, alltså hos mor och far. Gårdagen bjöd på scotts på tanumstrand, och idag har vi varit i Årjäng på marknad. Jag har mått ganska bra i helgen, ibland kommer tankarna och funderingarna men jag har verkligen försökt att koppla bort allt en stund. Känns tusen gånger lättare när man har fått berätta för sina nära och kära hur man mår och varför. Och för första gången på länge så känner jag att jag är på väg någonstans, kanske mot något väldigt bra. Nu blir det natten för mig :)

Imorgon jobb 09-18 som vanligt, sen Rpm på kvällen.

Puss O kram 

Ja igår blev det sagt, så nu har vi pratat lite här hemma och det känns skönt. Äntligen känns det som att jag vågar göra något åt min livsituation. Jag har klagat så länge och varje gång jag har närmat mig en förändring så fegar jag ur, jag blir rädd och osäker och backar och stannar kvar. Men nu känns det verkligen rätt, i hela kroppen. Ska strax krypa ner i sängen med vovven, just de, glömmde ju säga att jag är i Ed. Ska köra till jobbet imorn, så åker härifrån cirkus kvart i 7, hoppas det räcker. Jobba till 1 och sen direkt hem för en liten tupplur. Ikväll har vi haft lite kräftskiva, resten av brudarna fortsätter kvällen men jag fick tänka på refrängen. Så god natt allesamans och trevlig helg.

Puss O kram

När jag inte längre orkar andas, blir musiken mina andetag

Okej först trodde jag det var en snabbt övergående sommardepp, sen en sen sommardepp, men nu då, höstdepp eller vad ? När ska det gå över, eller är det verkligen så illa. Jag försöker hela tiden hitta små ljuspunkter, men jag tappar hela tiden fokus, varför i helvete kan jag aldrig bli nöjd ? Jag borde inte säga detta högt men jag orkar inte mer, jag vill inte vara kvar här. Jag är trött på att gå samma jävla väg till jobbet varje morgon, att komma hem, laga den förbannade maten, se på nån film eller träna eller vad jag nu gör, och sen sova och vakna till precis samma bullshit. Och om det ändå hjälpte att gå en annan väg till jobbet eller laga en ovanlig maträtt eller simma istället för att lyfta skrot på gymmet. Inget hjälper, jag vill hem och det här är inte hemma. Men vad ska jag göra, det går inte bara att säga upp allt, för jag vill inte stå utan allt. Men jag vantrvis med stora bokstäver, jag älskar mina underbara vänner och vår underbara lilla familj vi blivit, men den här staden och det jag gör just nu är inte mitt liv, det är kanske någon annans dröm men inte min. Och när ni läser detta så tänker ni säkert, så här låter hon alltid, och det är precis det som oroar mig också. Att jag inte vet hur jag ska leva för att vara glad, för jag vet inte om jag lever livet eller om livet lever mig. Just i detta nuet så frågar jag mig själv vad är det jag vill ha som jag inte har och som kan göra allt bra igen ? Jag saknar egentligen ingenting men samtidigt saknar jag allt. Jag vill bara få flytta hem till mitt flickrum igen, bara ett tag samla tankarna och komma på fötter igen. Man ska vara så jävla vuxen hela tiden, men jag håller just nu på att bryta ihop och det är inte vuxet. Jag skäms för att jag inte längre orkar hålla leendet uppe, jag har stängt igen dörren länge men här kommer det, jag mår väldigt dåligt. Och för första gången i mitt liv ser jag inte så mycket ljus i tunneln alla pratar om, det känns väldigt mörkt och väldigt hopplöst. Men jag lovar att jag tar inga genvägar, jag måste fortsätta, inte bara för min egen skull utan för min familj, de skulle aldrig svika mig och jag sviker inte dem.

Jag är livrädd..

Ljusen är tända för dom som har lämnat