Just ikväll känner jag mig ensam, på ett sätt jag inte tror jag kan förklara. Jag är jätte rädd för framtiden och det finns ingen som kan säga vad som är rätt eller fel längre. Jag måste våga ta vissa svåra beslut själv, och det känns jätte jobbigt. Har varit på gymmet och kört så hårt så benen skakade när spinningen var slut, och det var en underbar känsla när det gjorde ont i kroppen, det dämpade ångesten och fick mig att glömma för en stund. Jag blundar gärna när jag cyklar för då svävar oftast tankarna iväg på fina saker, bra saker, bra minnen, och ibland behöver jag tänka på de sakerna som gjorde mig glad för att veta att livet är värt att utstå i både upp och ned gångar. Jag vägrar tro att man ska må så här resten av livet, någon gång måste det vända, och någonstans långt in så känns det som man kan känna de där lilla hoppet, jag tror inte det finns några lyckopiller som hjälper, det finns en riktig medecin och det är tiden. Den är det enda som kan göra skillnad, man måste våga tro på tiden. Och visst är det så att om livet alltid vore en dans på rosor så skulle guld stunderna vara svåra att hitta, svåra att känna och svåra att uppsakatta. Nu vänder vi den här skutan åt rätt håll, nu börjar jag ro i land, för det är bara jag i båten. Jag ber inte någon hålla mig i handen, jag ber er bara att ge mig tid, tid är allt !