Två veckor kvar i staden, och nu börjar jag bli riktigt ledsen. Jag pratade med Pillis häromdagen och berättade att jag skulle börja flytta på ons, hon blev ledsen och jag hörde hur tårarna var nära. Om jag kunde packa med Doris och Pillis i mina lådor så skulle jag göra de, jag skulle ta med dom till andra sidan jorden om jag kunde. Men vi har växt åt olika håll, vi vill inte samma sak längre, och det vore orättvist mot mig själv att stanna här för någon eller något annat än min egen skull, men jag är helt säker på att vi kommer vara samma personer föralltid. Och det bästa är att jag vet att dom har det bra här och trivs här, för vad som händer så är jag glad så länge dom är glada, och dom kommer klara sig fint utan söder :) Jag ska försöka komma på våra absolut finaste briljering stunder och återkomma, kommer dom själva på nåt så ska dom få skriva ner det själva :)

Jag önskar att jag inte kände så här, jag önskar verkligen att jag hade kunnat stanna.

Jag älskade staden, det gjorde jag

Jag sitter och lyssnar på kanske en av de bästa låtar jag vet,

The story- Brandi Carlile. När hela mitt liv rasade så var det just denna låt som gick runt på stereon. Den träffade mig, och nu när jag lyssnar på den så kommer det så mycket minnen ifrån den svåra tiden. Jag blir inte ledsen men jag tänker på alla stunder som var, både glada och sorgliga, hur den fick mig att orka stå fast vid livet. Jag har slutat vara arg på mitt förflutna och börjat uppskatta de, för så länge man hatar så kan man inte släppa taget. Jag har varit på botten och tagit mig upp, det är för mig en erfarenhet och en styrka som jag aldrig kommer förlora. Jag kommer aldrig göra samma misstag och jag kommer aldrig bli den jag hatade att vara, så för mig finns det ingen ånger, jag är stolt över alla mina val för dem tog mig hit, och hit är för mig en lång väg jag vandrat och nu ska jag vandra ännu en väg mot nya mål och möjligheter. För mig är musik inte texter med ord och melodi för mig är musik luften jag andas, jag fungerar inte utan musiken.